Med lugna steg

När jag tänker efter inser jag att det var nästan en månad sedan jag sprang senast. När vi var i Danmark och semestrade gjorde jag det några av morgnarna. Och eftersom vi var där i mitten av juli är det nu en månad sedan. Det var mot slutet av den semesterresan som jag fick ont i skinkan och sedan vid skulderbladet och sedan dess har jag inte vågat mig på någon löpning. Egentligen borde jag kanske hålla mig lite till, tills jag har träffat sjukgymnasten. Men idag kunde jag inte hålla mig utan testade att jogga lite lätt.

Eller jogging är nog fel ord för jag höll ett 5 minuter per kilometer-tempo, men jag sprang inte så långa sträckor. Tanken från början var att gå en timmes promenad i morse och att eventuellt testa att springa lite. Efter någon kilometers promenad kände jag mig varm i kroppen och redo för att börja springa. Jag sprang en dryg kilometer innan jag saktade ner för att gå igen. Sedan sprang jag en kilometer till och ännu en. Jag gick en lite längre stund innan jag slutligen avslutade med att springa sista sträckan på en och en halv kilometer hem. Det var alltså ingen sammanhängande löpning, men totalt sett blev det 4,5 kilometer och känslan i kroppen var bra hela tiden.

Att kunna ta löparsteg, om än lugna sådana, och känna att det ändå går ganska så lätt var så skönt. Jag vill inte utmana min kropp för mycket och kommer vänta åtminstone en vecka tills jag springer igen. Men så länge jag i alla fall kan springa ibland så är jag nöjd.

Trots att jag älskar att promenera är det ändå något särskilt härligt med att springa. Den sanna löparglädjen går liksom bara att uppnå genom att springa.