Jag har i nästan hela mitt liv tränat och här kan du läsa mer om min träning. Styrketräning och löpning har mer eller mer alltid varit viktiga inslag i min träning och periodvis har jag också tränat mycket gruppträning. Yoga har däremot inte alltid varit en naturlig eller viktig del i mitt träningsupplägg, men sedan några år tillbaka är den det. Här berättar jag mer om min yogaresa.
Det som är så härligt med yoga är att den går att utföra var som helst, som här på en balkong på Malta. Nu på senare år har jag lärt mig att uppskatta yogan oerhört mycket, men det har alltså inte alltid varit så. Vi tar det från början.
Min yogaresa
Jag hade en period tidigare i livet när jag var mer eller mindre träningsberoende. När jag ser tillbaka på den här tiden inser jag att jag inte hade en sund inställning till träning. Då, för ungefär tio år sedan, var träningen en plikt och ett krav för mig. Jag planerade in många träningspass i veckan och det fanns inga ursäkter för att missa ett av dem. Jag minns att jag ofta var trött, orkeslös och utan inspiration, men jag körde på ändå. Det fanns ju inga ursäkter!
Vid den här tiden i livet testade jag yoga på gymmet vid några tillfällen, men jag kom aldrig att gilla det. Jag tyckte att tempot var alldeles för segt och jag kände att jag slösade min tid på onödig träning. Jag ville ju att varje träningspass skulle ge mig maxpuls och/eller svidande muskler. Jag ville ändå ge yogan en chans så som lösning inledde jag yogapassen med en halvtimme på en av konditionsmaskinerna i gymmet. Då fick jag svettas och ta ut mig enligt plan och kunde sedan “unna” mig att yoga.
Så hittade jag till bikramyogan och tyckte att jag hittat hem. Tack vare bikramyogan fick jag svettas och bli rejält trött under de 90 minuterna vi höll på i den heta studion. Jag kunde fortfarande alltså inte hitta till den mentala delen av yogan, utan gick på högvarv även när jag tränade yoga.
Så blev jag gravid med vårt första barn och jag var tvungen att anpassa mig efter det. Jag kunde inte träna på samma nivå längre och det blev en viktig vändning för mig. När Wilmer sedan kom blev livet annorlunda, så som det blir när man har ett barn att ta hand om. Jag var också mer bunden till hemmet och hittade till nya sätt att träna på.
Det var vid den tiden i livet som jag hittade till yogan på riktigt och lärde mig att uppskatta också den mentala delen av yogan. Jag insåg hur viktigt komplement denna träningsform var till löpningen och styrketräningen. Och det var en sådan härlig känsla att hitta dit!
Efter att ha varit skeptisk till yoga i många år hade alltså även jag blivit yogafrälst. Inte på den nivån att jag sitter och mediterar i yogan, men på en nivå att det stärker mig mentalt och att jag får komma ner i varv samtidigt som jag tränar min rörlighet, balans och fysiska styrka.
Bland det bästa jag vet är att tidigt på morgonen ta ut yogamattan i trädgården och yoga i ensamhet i naturen. Jag längtar tills vi är där igen, när det är tillräckligt varmt för att göra det. När jag får möte dagen i morgonsol och fågelkvitter genom solhälsningar på en matta. ♥
Jag är så tacksam till att ha hittat till yogan. Den, tillsammans med min familj, har fått mig till en bättre balans, både med träningen och i livet.
Jag är också tacksam för barnens intresse för yogan och för träning i stort. De ser vad jag gör och tar efter. Vem vet, kanske kommer de båda att bli yogisar när de blir lite äldre?!!
Jag älskar också yoga – numera, och apropå din sista mening så har min 8-åring just börjat på yoga och ÄLSKAR det. “Jag känner mig så avslappnad, av det… och samtidigt så känner jag mig stark”, sa hon när vi häromveckan pratade om hur hon upplever det nu efter några gånger. Lyckan!
SOM jag hoppas att hon kommer vilja fortsätta – hon går nu en kurs på några månader som är slut om någon vecka.
Men vad härligt att din 8-åring har “hittat till yogan”!
Oj vad jag blev sugen på att köra ett yogapass nu!
Härligt!