I fredags morse ville jag ge mig själv ännu en fin morgon med löpning. Det var under min födelsevecka och jag ville ta varje tillfälle i akt att fira mig själv med något fint och härligt. Just denna morgonlöpning visade sig bli meditativ löpning i dess renaste form. Här får du veta varför!
Meditativ löpning
Till en början var löpning mörk och jag var tvungen att titta ner i marken noggrant för att inte snubbla på en rot eller sten. Detta var precis innan soluppgången så jag visste att det strax skulle bli ljusare och det var därför värt det med lite mörkerlöpning.
Och som det var värt det!
När jag hade sprungit en dryg kilometer kom jag fram till kalhygget som ligger på en kulle längre in i skogen. Där var det med ens ljusare samtidigt som dimman bröt fram över hygget. Det var så fantastiskt vackert och jag var som ett i stunden och i löpningen!
Just det här med att uppleva sig vara ett i löpningen är meditativ löpning för mig. När jag upplever vacker natur likt jag gjorde i fredags och får springa i det blir jag ett med löpningen på ett tydligare sätt. Jag kan vara här och nu och det finns inget annat än detta.
När jag sprang vidare längs med fältet låg dimman tät över det samtidigt som solen började färga himlen svagt rosa och gul. Så vackert!
Som om den ljuvliga löpningen inte var nog stannade jag till en stund på fältet för en stund av yoga. Det var som att jag var inne i ett så pass skönt meditativt flow att jag ville maxa det med ännu mer. Dessutom kände jag ett behov av att komplettera löpningen med lite rörlighet.
När det så var dags att springa hem igen var det om möjligt ännu vackrare uppe på kalhygget. Solen hade brutit fram alltmer och jag kände en sådan tacksamhet för denna meditativa löpning.🙏
