Slåttdalsskrevan är tillsammans med Skuleberget och Höga Kusten-bron en av Höga Kustens främsta landmärken. Slåttdalsskrevan ligger mitt i Skuleskogens Nationalpark och nås enklast genom att vandra ut från Entré Syd.
När jag och familjen var i Höga Kusten i somras passade vi på att besöka denna plats. För att komma till Slåttdalsskrevan behöver man vandra en led genom Skuleskogens Nationalpark. Här berättar jag allt om vårt äventyr under den vandringen.
Slåttdalsskreven – vår vandring till den vackra skrevan i Höga Kusten
Det var vår sista dag under vår vistelse i Höga Kusten. Planen var att vi skulle åka hemåt samma dag, men eftersom vi planerade att fricampa med husvagnen en natt på vägen hem hade vi några timmar att kunna spendera under dagen innan avfärd. Jag hade läst om vandringen till Slåttdalsskrevan, att både den och själva skrevan i berget skulle vara så vacker, och jag lyckades övertyga mannen om att detta var värt att göra.
Att ta sig till parkeringen intill vandringsleden visade sig bli lite av ett äventyr i sig. Det var backigt och vägen dit var smal så det var nätt och jämnt att vi kunde dra husvagnen hela vägen dit. Men det gick och vi lyckades till slut också hitta en plats längst med vägen där vi kunde parkera.
Intill denna skylt och vid denna utsikt började vandringsleden. Himlen var blå just då och känslan var att vi skulle få en fin upplevelse den här dagen.
Vandringen fram till Slåttdalsskrevan är 3,5 kilometer lång och stor del av den sker på spångar. Det krävs att man har bra skor och gärna tåliga kläder för att vandringen ska bli så trevlig som möjligt. Vi hade packat med mycket snacks och mellanmål i våra ryggsäckar då vi visste att energin annars skulle tryta hos barnen.
Barnen var taggade, åtminstone till en början. Det blev ganska mycket till att gå efter varandra i ett led eftersom spångarna var ganska så smala.
Det här med tåliga kläder vet jag inte om Lillasyster direkt hade, men det fungerade visst bra med klänning också.
Stundtals passerade vi tjocka rötter i marken. Många av träden i skogen där är väldigt gamla.
När vi gick över detta stenröse började barnen bli trötta i benen så vi tog oss en vilopaus.
Så kom vi fram till en blöt myr och energin kom tillbaka. Det började samtidigt att regna lite lätt och vi blev lite oroliga för hur resten av vandringen skulle bli. Men vi vandrade vidare och som tur var tog inte regnet någon direkt fart.
Så var vi plötsligt framme vid den rejäla branten på 200 meter, som vi hade läst om innan. Här var man tvungen att ta i med händerna och vi fick hjälpa vår 6-åring lite för att hon skulle klara det. I branten var det väldigt mycket folk, vilket såklart tog bort lite av tjusningen av äventyret. Samtidigt fullt förståeligt eftersom det är en så pass fin vandring att göra.
Vi klarade att ta oss uppför hela branten utan att hamna i störtregn och plötsligt var vi uppe vid den mäktiga Slåttdalsskrevan. Håll med om att den är riktigt cool! Det var alltså här som scenerna i filmen Ronja Rövardotter spelades in, de när Ronja och Birk hoppar över Helvetesgapet.
Vi hittade en plats intill skrevan att sätta oss på för att äta ett rejält mellanmål. De mörka molnen började hopa sig bakom och över oss och vi skyndade oss att äta.
Vi hann njuta en del av den fina utsikten där vi satt också. Fint med sjön där i bakgrunden!
Vi kastade några sista blickar på utsikten innan vi packade ihop och påbörjade vår vandring tillbaka. Nu gällde det att peppa barnen till att orka vandra 3,5 kilometer till!
Vi gick över rötter och sten. Himlen var mörk och mulen, men det kom inte något direkt regn. Vi var tacksamma för det och fortsatte att gå på samtidigt som vi tog in och njöt av allt fint som vi såg från andra hållet nu.
Längs med spångarna var det ofta väldigt blött i marken och jag kände mig glad över att de faktiskt anlagt denna vandringsled så bra.
Den här killen dippade inte i energi en enda gång, men så är han 8 1/2 år och en tävlingsperson också!
Så kom vi fram till det vattenfall som vi tyckte var så fint när vi passerade det första gången. Vi visste därmed att nu var det inte långt kvar att gå!
Vi unnade oss en sista liten paus vid det fina vattenfallet och sedan gick vi den lilla sträcka som var kvar av vandringen. Tro det eller ej, men i samma stund som vi hade slutfört vandringen började det hällregna och vi fick springa sista biten till bilen. Snacka om att vi lyckades tajma vädret bra!
Om du gillar vandring och vacker natur måste du gå denna vandringsled. Ett tips är att försöka gå den när det inte är högsäsong så att du inte behöver vandra den tillsammans med massor av andra människor.
