Kan du känna ibland att det är som att naturen kallar på en? Så kände jag tydligt igår morse och då var jag såklart tvungen att ge mig ut.
När naturen kallar
Jag vaknade först i familjen igår på söndagen, något som verkligen inte är vanligt. Var en sådan skön känsla att göra det och samtidigt känna mig utsövd. Det var redan ljust bakom rullgardinerna och jag förstod att solen var framme. Efter att ha gjort iordning mig skyndade jag mig ut för att få njuta av solen, promenadvägen till sjön och skogen. Långsamt gick jag min favoritrunda och fick uppleva naturen när den är som vackrast.
Isen och snön finns fortfarande bitvis kvar. Så vackert det var att uppleva det medan solen gnistrade i det vita!
När det är så mycket hemskt som händer i vår värld är det lätt att gräva ner sig i det. Gör inte det! Njut av det fina du har och lev varje dag fullt ut istället. I den vackra naturen är det lättare att se det fina i tillvaron. Under min promenad igår glömde jag nästan bort att det just nu pågår ett krig i vår närhet. Såklart att kriget är lika hemskt för det, men det gjorde det lättare för mig att göra det bästa av den här dagen.
Jag stod en stund och blickade ut över sjön. När den är så här pass täckt av is och snö är det svårt att se att detta är en sjö. Men vackert var det!
Naturen är så levande och den är så mycket i nuet. Precis såsom jag vill vara.
Så fortsatte jag min promenad genom skogen och där var det om möjligt ännu vackrare. Jag nyper mig i armen över att få bo här i detta vackra och fridfulla. Våren är på ingång och jag vet att naturen kommer fortsätta att kalla på mig gång efter gång. Underbart!
