I torsdags, den fjärde maj klockan 13.58, föddes vårt tredje barn. Det blev en dotter som heter Tilda och här kommer min förlossningsberättelse om hennes födelse. Eftersom den är lång delar jag upp den i två delar. Här kommer förlossningsberättelse del ett.
Förlossningsberättelse Tilda – del ett
Onsdagen den tredje maj var jag sex dagar över beräknad tid. Jag hade en vecka tidigare varit på undersökning för att se om livmodertappen var mogen, vilket den inte var då. Istället fick jag då en tid för igångsättning och det datumet var den tredje maj.
Det vi visste var att de skulle ringa någon gång under dagen den tredje. Dagen flöt på utan att de ringde och det kändes som en lång väntan. Men jag fördrev ändå tiden bäst jag kunde. Tränade ett kettlebellspass på morgonen, var iväg och handlade samt gick på promenad med maken och svärmor.
Våra väskor var såklart packade och jag tog några sista bilder på magen på balkongen. Strax före lunch ringde de från Danderyd förlossning och sade att vi fick komma in dit till klockan 16. Äntligen skulle det vara dags!
Barnen hann komma hem från skolan innan det var dags för oss att åka. Vi sade hej då till dem och svärmor, som var där för att ta hand om barnen medan vi var borta.
Vilken konstig känsla det är att lämna hemmet tillsammans med sin man och veta att när vi kommer tillbaka kommer vi vara tre. Inte så ofta i livet man får uppleva något sådant!
Klockan 16.00 checkade vi in på Danderyds förlossning och en stund senare gjordes en undersökning av mig. Det visade sig att jag bara var en centimeter öppen och att bebisens huvud inte var fixerat. Det bestämdes att jag skulle få medicin med prostaglandin varannan timme för att sätta igång mig. Detta i form av en tablett, vilken har en stimulerande effekt på livmodertappen. Efter två sådana tabletter skulle jag undersökas igen då planen var att jag vid tre centimeter öppen skulle behandlas med den så kallade ballongmetoden, en metod där det förs in en slags ballong i livmoderhalsen. Detta för att stimulera livmodern än mer till att dra igång.
Kvällen förflöt lugnt och stilla. Vi gick en vända i korridoren och drack te i köket. Vi åt middag på rummet och kollade på en dokumentär om bergsklättring. När klockan var strax efter 22 kände jag hur värkarna började dra igång.
När dokumentären var slut släckte vi lampan för att sova. Men mycket till sömn blev det inte den natten. Jag hade återkommande värkar och hann inte komma till ro och somna förrän nästa värkomgång kom. Jag fokuserade på andningen varje gång det kom en värk och kände mig tacksam till att ha övat andning i yogan många gånger.
Barnmorskan kom in till oss flera gånger under natten. Jag fick ta fler doser av prostaglandin, men trots alla värkar öppnades jag inte mer än den endaste centimeter jag redan var öppen. Tidigt på morgonen tyckte jag att värkarna var för tuffa att ta själv och jag bad då om att få lustgas.
Med hjälp av lustgasen blev det lite lättare att ta värkarna, men de var fortfarande kännbara och de kom ofta. Vi fick in frukost, men att äta den kändes omöjligt. Jag fick i mig lite smoothie och en tugga smörgås, mer gick inte.
Barnmorskan kom med förslag på smärtstillande hjälpmedel och vi bestämde att jag skulle ta en varm dusch. Det var skönt med det varma vattnet på kroppen, men inte riktigt värt det med tanke på hur smärtsamt det var att ta sig dit och tillbaka. Jag fick värmekuddar på mage och rygg efter det, vilket lindrade något.
Jag kämpade på med värkarna och försökte tänka positivt, men att jag fortfarande bara var öppen en centimeter och bebisens huvud fortfarande inte var fixerat, gjorde mig smått frustrerad. Att värkarna var så smärtsamma i så pass tidigt skede med de båda andra barnen mindes jag inte och det tror jag inte heller att de var. Inte tog det heller så lång tid för mig att öppnas de båda tidigare gångerna. Om det gjorde så ont redan nu, hur ont skulle det inte göra längre fram? Och hur lång tid skulle denna förlossning egentligen ta?
Efter att förmiddagens läkarrond hade gjorts kom läkaren och barnmorskan in till oss. Läkaren satte sig bredvid min säng på en stol och vi förstod direkt att hon hade något viktigt och allvarligt att säga. Vad hon sade och vad som hände sedan får du veta i min förlossningsberättelse del två.
